Karin & Leif Riisers hemsida Hemsidan
Dubai 1995
En dag i Dubai  Vi bodde på ett hotell ca 20 minuters bussresa utanför stan. En dag bestämde vi oss för att hyra en bil. Uthyraren levererade bilen på hotellet och efter en del kontroll av kreditkortet fick vi nyckeln. Vi hade på vår enkla karta hittat en bergsväg som gick längs gränsen till Oman och vår sista fråga till uthyraren var om vägen var bra. Med orden: ”All roads are good roads”, svängde vi ut från hotellets parkering i vår lilla Mazda 323. Vi åkte ut i öknen i riktning mot den omtalade bergsvägen. Att Dubai är ett rikt land fick vi tydliga exempel på. Längs motorvägen och i mittremsan var det konstgjord bevattning, som gav näring till palmer och rosenbuskar. Utanför motorvägen var det bara sand. Efter några mil förde vägen oss upp i bergen och vi fann ”vår” avfart bara några få hundra meter innan gränsövergången till Oman. Det började med en riktig fin nyasfalterad bergsväg som slingrade sig genom landskapet mellan stora och små bergknallar. Men efter några kilometer blev det plötsligt stopp. Rätt över vägen var det placerat några affärsbaracker och det var tydligen ingen väg bakom barackerna. Nedanför oss till höger såg vi en buss, typ amerikansk skolbuss som åkte i en uttorkad älvfåra. Vi valde att följa efter den, så vi tog oss försiktigt ned i älven. Bussen var redan borta runt en krök på älven, men vi åkte i samma riktning. Efter kanske 5 minuter kom vi till en liten stad och fick snabbt förståelsen av att vi skulle ha åkt åt andra hållet. Tillbaka till älvfåran åkte vi vidare, ibland nere i älven, ibland uppe på brädden. Vi kom så småningom upp på en väg som höll på att anläggas och något längre fram var vägen asfalterad och fin. Men det stora äventyret hade inte börjat ännu. Vi kom in i ett område där det tydligen nyss hade regnat kraftigt. På ett ställe var det en stor sjö som gick helt upp till asfaltkanten. När vi gick ut ur bilen och tittade på den andra sidan såg vi 3 stora avloppsrör, där det forsade ut vatten ur ett av dom medan de två andra tydligen var nästan täta, och det kom även ut vatten utanför rören. Kanske var det inte så många minuter innan den blev helt undergrävd. Vidare langs vägen såg vi fler platser där vattnet tydligen hade stått över vägen, men hade nu sjunkit så mycket att vägen var fri för vatten. Men så tog det plötsligt stopp. Tvärs över vägen rann det en stor flod, 50-100 meter bred. Det stod 2-3 bilar där och ett tiotal män stod och tittade på eländet. Alla kom fram och handhälsade på oss och pratade i munnen på varandra, men vi förstod naturligtvis inget. Vi visade vår karta och försökte fråga åt vilket håll vi skulle åka för att komma förbi floden. Alla pekade åt olika håll. Vad skulle vi göra nu? Skulle vi klara att hitta samma väg tillbaka, som vi kom? Skulle vägen vara spärrad där vi såg att vattnet var nära på att gräva av vägen? Men vi hade inget val så vi vände bilen för att åka tillbaka. Samtidigt vände en Landrover som hade kommit efter oss. Den tog av från den fina asfaltvägen in på en ”kostig”. Vi följer efter den sa jag, kanske vet chauffören om en väg förbi den översvämmade älven. Vi la oss 100 meter bakom och körde i sakta fart med vår lilla Mazda på något som knappast kunde kallas väg genom ett platt landskap och genom små byar utan att vi såg en levande själ. Efter en kilometer eller kanske två, kom vi fram till ett liten uttorkad bäck. Det var en meter brant ned, två meter uttorkat bäck och en meter brant upp. Nej här vågar vi inte följa Landrovern längre, vi får vända och hoppas vi hittar tillbaka. Då stoppar Landrovern på andra sidan och vi ser en hand som vinkar – kom. Vi åkte brant ned och brant upp och följde efter vår vägvisare, nu på mycket närmare avstånd. Hur skall detta ända, med en hyrbil långt utanför allt som kallas väg. All roads are good roads, var det uthyraren sa, men detta var ingen road, det var två hjulspår. Färden gick genom små byar och över fler småbäckar, ända till vi kom fram till en stor älv, sannolikt den samma som hade spärrat av vägen tidigare. Ut ur Landrovern steg en stilig vitklädd arab och en småfet pojke (son?) på ca 15 år. Kommunikationen var inte så enkel, men vi försökte fråga om dom hade ett rep så att dom skulle kunna dra oss över floden. Men något rep var inte tillgängligt. Araben föreslog då vid hjälp av teckenspråk att vi skulle ta hans bil över älven, så skulle han ta vår. Jag avslog detta förslag då det kändes för riskabelt. Slutet på visan blev att 15-åringen satte sig bak ratten i Landrovern och jag på passagerarsätet, medan Karin satte sig i baksätet bredvid ett sovande barn på 3-4 år. Araben och vår bil stod kvar. Det bar ut i älven med god fart. På den andra sidan var det en brant slänt där bilen gled tillbaka ned i vattnet. Karin i baksätet såg att vattnet stod mitt uppe på dörren. Då la pojken in 4-hjulsdriften och vi kom välbärgade upp ur älven. Jag sprang ut ur bilen och pekade till han som stod kvar att han skulle köra vår bil 30-40 meter nedströms, för där var en sandbank mitt i älven och på vår sida var det ingen brant slänt just där. Vår lilla Mazda agerade båt och kom över älven med en ordentlig vattenkaskad runt bilen. Han kom välbärgad över och steg glad ut, jag pekade på hans bil och stötfångaren med extralyset som hängde lös under bilen. Han ryckte på axlarna och skrattade, men vad han sa till pojken efteråt vet vi lyckligtvis inget om. Jag erbjöd mig att ersätta den, men fick avslag. Vår lilla karavan fortsatte så vidare med Landrovern först och vår lilla Mazda bakefter. Efter några fler småbäckar kom vi plötsligt fram till en fin motorväg. Landrovern vände och våra nya vänner och vägvisare kom ut. Vi tackade så mycket och fick ta en bild av dom tillsammans med Karin. Till vår förvåning åkte de tillbaka samma väg som vi hade kommit. Hur långt extra de hade kört för att hjälpa oss vet vi inget om och tyvärr glömde vi få någon adress. Det hade känts bra att kunna skicka ett tack när vi kom hem. Resten av färden gick utan problem, men vi såg fler tecken på att det hade kommit mycket regn (vi hade inget). Bilen parkerades vid hotellet och hämtades av biluthyraren nästa morgon. Om Mazdan hade kunnat prata hade sannolikt uthyraren fått en liten chock. Leif Har du synspunkter eller frågor vänligen kontakta oss på